”Vi har inte tid att vänta på alla utredningar”

‍Sophie Karlsson har varit ordförande för Intressegruppen för assistansberättigade, IfA, sedan 2020. Vi pratade med henne efter valet om hur den personliga assistansen har förändrats, vad hon vill se från politiken och vad vi som assistansanordnare kan göra redan nu.

IfA står upp för självbestämmandet

IfA bildades 1994, samma år som assistansreformen kom, av personer som själva hade arbetat för att lagen skulle bli verklighet. Föreningens röstberättigade medlemmar har själva assistans. IfA påverkar riksdag och regering och vänder sig också till anordnarna med utbildningar och ett eget nätverk. Sophie har arbetat i föreningen sedan 2012 och har en bakgrund som jurist inom assistansen och funktionsrättsrörelsen.

– Assistansen utförs hos anordnarna, så det är viktigt att företagen bygger sin verksamhet på självbestämmandet. En anordnare ska inte tala om hur du ska leva ditt liv, säger Sophie.

Assistansen glider mot hemtjänst

Sophie ser hur behoven allt oftare ska beskrivas i detalj och räknas i minuter, även i mycket intima situationer. Tydligast är utvecklingen hos kommunerna, där fler bara vill bevilja tid för de praktiska momenten.

– Assistenten kanske inte gör något praktiskt i varje stund, men behöver finnas där när du vill gå på toaletten, ta en fika eller plötsligt bestämmer dig för att gå ut på stan. Den friheten håller på att försvinna och vi riskerar att hamna där vi började, när man satt och väntade på att hemtjänsten skulle komma, säger hon.

Bakom utvecklingen ser hon framför allt kostnaderna. Kommunerna har pressade budgetar. Den som tappar den statliga assistansersättningen vid en omprövning hamnar ofta hos kommunen.

– Assistans är en rättighet. Har vi bestämt att människor ska ha den ska det inte vara ekonomin som styr.

Staten bör ta över, men på rätt villkor

IfA har länge drivit att staten ska ta över hela ansvaret för den personliga assistansen. Så länge gränsen på 20 timmar avgör om ansvaret ligger hos staten eller kommunen blir prövningen av de grundläggande behoven detaljerad, menar Sophie. Samtidigt får ingen falla mellan stolarna om kommunerna inte längre kan bevilja assistans.

I maj tillsatte regeringen utredningen Tydliga och hållbara regler för personlig assistans, som ska se över hur rätten till assistans bedöms och vara klar i maj 2028.

– Vi har varit kritiska till direktiven, men utredningen har möjlighet att lägga bra förslag. Vi hoppas på det och räknar med att kunna påverka genom att medverka som expert i utredningen, säger hon.

Pressad ersättning slår mot valfriheten

En klar majoritet av alla med personlig assistans väljer en privat anordnare. Enligt IfA:s medlemmar handlar det om att kunna välja sina assistenter och påverka hur assistansen utförs. Nu krymper den valfriheten. Fler anordnare säger upp uppdrag som inte går ihop ekonomiskt och den assistansberättigade hänvisas till kommunen när ingen annan vill ta över.

– Man kan inte köpa assistans på rea. Varje timme kräver en assistent som behöver introduktion och utbildning. Dessutom ska varje timme administreras.

Hon ser hur anordnare drar ner på utbildning, introduktion och arbetsmiljö samtidigt som kraven på kontroll och administration ökar. En kortare inskolning hos någon med komplicerade behov innebär risker för både assistenten och den som har assistans.

Billigare blir det inte

Behovet försvinner inte när assistansen dras ner, det hamnar någon annanstans. Enligt Sophie kostar en timme hemtjänst mer än en assistanstimme och ger ett betydligt sämre liv.

– Varför betala mer för en insats som är sämre? Mår man dåligt behöver man vård. Vård kostar mycket mer, säger hon.

Ofta är det anhöriga som fyller luckorna utan betalning. Det gäller föräldrar till barn med assistans men också vuxna som blir beroende av åldrande föräldrar eller syskon, som i sin tur får gå ner i arbetstid. Hon vill att staten ser assistansen som en investering, eftersom varje assistanstimme ger någon ett arbete och pengarna går tillbaka genom skatter och konsumtion.

Politiken behöver skynda på

Under valrörelsen har assistansen fått lite plats, trots att den enligt Sophie angår alla.

– Vem som helst kan behöva assistans i morgon. Man kan bli sjuk eller råka ut för en olycka. Därför är det här en trygghet för alla medborgare, säger Sophie.

IfA vill att assistansen ska vara trygg oavsett regering. Sophie tycker att både Socialdemokraterna och Moderaterna har varit för svaga i frågan och tror att de mindre partierna kan bli viktiga i regeringsförhandlingarna. Hon har också sett hur risker som IfA varnat för i tidigare utredningar blivit verklighet och sedan tagit år att rätta till.

– Vi har egentligen inte tid att vänta på att utredningarna ska bli klara. Man måste följa den gång som gäller när lagar ändras, men man kan inte skjuta på allt hela tiden. Vi behöver förändringen nu, säger hon.

Det här kan vi som anordnare göra

Sophie börjar med det grundläggande. Anordnare ska följa regelverket och bedriva en seriös verksamhet, gärna enligt de villkor IfA har tagit fram.

– Vi brukar säga att en anordnare har två uppdrag. Man ska vara en bra anordnare och en bra arbetsgivare. Man behöver vara bra på båda, säger Sophie.

Hon vill också att anordnarna berättar öppet hur ekonomin ser ut och säger ifrån när politiker talar om att branschen får effektivisera mer. Enligt henne går över 90 procent av ersättningen till de anställda.

– Det som kallas effektivisering har de senaste åren inneburit att vi fått skära i kvaliteten. Nu vill vi att politikerna satsar på assistansen så att alla kan känna sig trygga med att den finns kvar, säger hon.

‍