Från mammas berättelser till pionjär inom personlig assistans

Cecilias mamma Marianne var 19 år när hon 1953 flyttade från Skåne till Stockholm och fick jobb på en institution för barn med funktionsnedsättning. Det hon mötte där bar hon med sig resten av livet.

Barnen hade nästan ingenting. De satt samlade i ett stort rum med klumpiga klossar som inte gick att leka med. Ibland kom en lekpedagog och plockade ut sina favoriter till ett annat rum där det fanns riktiga saker att leka med. Alla ville komma dit. Ingen förstod varför bara vissa fick.

Under Cecilias uppväxt, berättade mamman återkommande om sina upplevelser där. Med förnamn på barnen, detaljerat och med ett allvar som satte spår. – Jag tyckte mig nästan känna de där barnen. Jag visste vilka de var, säger Cecilia.

En pojke, Boris, klädde sig fint varje helg för att han hoppades att hans föräldrar skulle komma. De kom aldrig. Föräldrar uppmanades på den tiden att glömma sina funktionshindrade barn. Samhället såg inte värdet i människor som inte förväntades kunna komma att arbeta. Tillbaka dit vill vi inte. Så mycket rädsla och lidande det skapade.

Tillsammans med sin kollega Evy, som hon sen blev vän med livet ut, lyckades Marianne  övertala institutionen om att de skulle få ta ut några av barnen på promenader. Villkoret var att barnen skulle vara selade. Men så fort de kommit utom synhåll släppte de dem för att barnen skulle få röra sig fritt. Båda tjejerna var vältränade och visste att de kunde springa ikapp vem som helst.

Vid ett tillfälle började det regna och de sökte skydd i en busskur. En ur personalen körde förbi och såg dem. Så blev både Marianne och Evy avskedade utan betyg.

Martin, dagiset och avhoppet

När Cecilia 1980 var 16 fick hon sitt första jobb inom det som senare skulle kallas personlig assistans, fast det begreppet inte fanns då. En kompis hade fått anställning hos en kille med funktionsnedsättning som bodde hemma tack vare påstridiga föräldrar. Cecilia hoppade på. De gick ut med honom två timmar varje dag efter skolan, hela gymnasietiden.

Hon gjorde sitt specialarbete om Martin, som han hette. Skapade en väggtidning över en hel korridor på skolan för att visa att med rätt förutsättningar kan en människa med funktionsnedsättning visst leva ett fullödigt liv.

Sedan började hon på universitetet och läste ekonomi. Hon var chefredaktör för en studenttidning, ansvarig för arbetsmarknadsdagar på Stockholms universitet, var Sveriges representant för ekonomistuderande i Norden och hade kontakter med många ledande personer i näringslivet. Hon var nästan klar med examen.

Så sa hon stopp, med bara två tentor kvar. Hon tog jobb på ett dagis för barn med intellektuella funktionsnedsättningar.

– Rent emotionellt hade jag kommit till en fristad. Jag kände att det som väntade mig i näringslivet inte var min värld, säger Cecilia.

Hennes umgänge förstod inte och många  försvann. “Jaha, kul för dig”, sa de och slutade ringa.

Lappen på anslagstavlan

En dag hittade Cecilia en lapp på universitetets anslagstavla. En man sökte en personlig assistent. Det var första gången hon såg det begreppet. Hon ringde från telefonkiosken. Hörde knappt vad han sa, men uppfattade att han bodde vid Stureplan..

Hon fick komma på intervju dagen efter och började jobba redan dagen efter det.

Det var Mikael Särnmark.

Redan den första dagen gick de ut till Djurgården. Mikael dikterade ett brev till socialborgarrådet i Stockholm. Han ville uppmärksamma att personer med funktionsnedsättning inte vill bli ihoptussade med andra bara utifrån att de sitter i rullstol eller har samma diagnos. De vill kunna göra saker de själva har intresse av, precis som alla andra. Miljön ska anpassas, inte människan.

Brevet skickades. Svaret blev en inbjudan och Mikael tog med sig Cecilia. Socialborgarrådet lyssnade, blev nyfiken på Mikaels assistans, hans erfarenheter som entreprenör och frågade Cecilia om hennes bakgrund. När hon berättade om sin ekonomiutbildning, om Martin, om dagiset, sa han rakt ut: “Ni kompletterar varandra perfekt. Varför startar ni inte ett bolag tillsammans?”

Alla vakna timmar

Särnmark Assistans startade hösten 1991. Den första kunden kom våren 1992. Från hösten 1993 jobbade Cecilia alla vakna timmar. Hon sov på kontoret i ett och ett halvt år. Under de första tio åren hade hon semester tre gånger.

Allt var nytt, det fanns ingen lagstiftning eller kollektivavtal och inga mallar att hålla sig i.

– Vi uppfann hjulet själva gång på  gång, säger Cecilia.

Mikael lyfte tidigt  att de behövde ett kollektivavtal. Cecilia gick till sin mamma, som var aktiv i facket. “Det är ingenting man snyter ur näsan”, sa mamman men Cecilia tänkte ändå “hur svårt kan det vara?” och med enträget arbete fick de igenom ett kollektivavtal som fungerade med verksamheten.

Mikael kunde inte göra mycket rent praktiskt. Men han hade en personlighet som gjorde intryck och som folk kom ihåg. En mörk, speciell röst och en övertygelse om att ingenting var omöjligt. De reste runt till rehabiliteringsanläggningar och föreläste. Mikael stod i centrum, Cecilia byggde strukturen runt honom. De behövde aldrig marknadsföra sig. Folk kom för att de ville ha det liv som Mikael visade var möjligt.

– När vi började få kunder var det som att vi befriade människor, säger Cecilia. De satt hemma och väntade på hemtjänsten, kunde inte planera sina liv. Med assistans blev nästan allt görligt och öppnade upp för ett normalt liv..

Två personer som inte hade gjort det ensamma

Cecilia och Mikael var tillsammans i tio år, blev ett par tre dagar efter att de möttes. Särnmark var deras gemensamma barn. Trots att de gick skilda vägar privat, har de förblivit nära vänner och delar fortfarande ägandet i bolaget.

– Vi åstadkom saker tillsammans som vi aldrig hade kunnat göra var och en för sig, säger Cecilia. Mikael såg absolut aldrig några hinder och jag hade nog lagt lite för mycket band på mig. Tillsammans blev det bra. Hans tro på mig har varit enorm och jag behövde aldrig bevisa mig för honom. Det var snarare tvärtom, att jag fick säga, det här är faktiskt inte möjligt. Mikael insisterade dock oftast på att det var det ändå, säger Cecilia.

Idag har Särnmark funnits i en bra bit över 30 år. Det som började med ett brev på Djurgården är nu ett av Sveriges mest erfarna assistansbolag. 

Historien rymmer både utbrändhet, uppoffringar och en bransch som förändrats radikalt. Men grunden lades på den där promenaden 1991. När en man, som inte kunde hålla i pennan, dikterade ett brev om att personer med funktionsnedsättning förtjänar att styra sina egna liv och en kvinna bestämde sig för att, tillsammans med honom, bidra till att göra det möjligt.

Cecilia Ekholm är medgrundare och ägare av Särnmark Assistans. Intervjun gjordes i april 2026.

‍