“Jag trodde det skulle vara svårare än det varit” – nybliven pappa med personlig assistans om glädjen, utmaningarna och framtiden

När Jan Pettersson, 40, fick beskedet att han skulle bli pappa väckte det många tankar.
‍
– Jag blev definitivt glad, inget snack om den saken. Samtidigt väcktes många tankar. Jag har ju personlig assistans, jag sitter i rullstol. Hur kommer det att bli nu?
Idag är Jan pappa till Sixten, 7 månader, och han beskriver första tiden som en fin och utvecklande resa.

– Det har varit jätteroligt. Vi har haft tur – han har sovit ganska bra på nätterna. Nu är jag med så mycket jag kan innan och efter jobbet. Sixten sitter ofta i mitt knä, jag matar honom med flaska, jag sjunger och jag läser. Det fysiska runtomkring är såklart svårare.

Det Jan gillar allra mest är att sjunga, leka och natta sonen.
– Jag sjunger Blinka lilla stjärna, Björnen sover och Lille katt, när det är sängdags – det funkar faktiskt riktigt bra. Sixten gillar många äldre låtar som Gamle svarten, Tennessee Wigwalk och Keops pyramid, och delar inte alltid samma musiksmak som mig.

‍

“Man vill vara en familj – och ha assistenterna i bakgrunden”

Jan har personlig assistans från assistansbolaget Särnmark, vilket påverkar föräldraskapet både praktiskt och emotionellt.
– Jag kan inte lyfta Sixten i och ur vagnen, eller byta blöja som jag skulle vilja. Det är såklart tufft ibland, men jag gör det jag kan för jag vill vara pappa – inte åskådare.

Samtidigt har det krävts eftertanke kring assistenternas roll.
– Vi har pratat mycket om det. För mig är det viktigt att Sixtens fokus ligger på mig och hans mamma, särskilt i början. Att han inte knyter an till assistenterna på samma sätt som till oss. Assistenterna är där för mig – inte som extra-föräldrar eller kompisar till Sixten.

”Några hade aldrig varit med om en pappa som var rullstolsburen”

Bemötandet från omgivningen har nästan bara varit positiv.
– På BB var det många som blev glada, de sa att det var kul att se en pappa i rullstol. Men sen har man träffat någon enstaka person där fördomarna har lyst igenom, att en handikappad pappa inte skulle kunna bidra med något i hemmet. Det gör mig irriterad.

Om framtiden: “Ju äldre han blir, desto mer kommer han utmana mig – och det är okej”

Jan ser fram emot att följa sitt barns utveckling. Men han har också funderingar.
– När Sixten börjar krypa och springa – kommer han retas? “Du kan inte ta mig!” och hoppa upp i sängen. Men det får man ta med glimten i ögat när det händer.

Största oron?
– Jag funderar på hur framkomligheten med rullstol kommer vara när det är dags för Sixten att träffa vänner och börja med olika fritidsaktiviteter. Och större saker såklart – som oroligheterna i omvärlden och i vilken riktning det kommer utvecklas åt.

"Man får ta dagen som den kommer"

Jan råkade ut för en singelolycka 2008. Han var på väg till jobbet och körde av vägen.
– Jag hade en sådan tur. Mötande bil varen ambulans. Hade det inte varit det... ja, då hade jag nog inte suttit här idag.

Han avslutar med ett medskick till andra i liknande situation.
– Om man vill skaffa barn – kör på, det är en fantastisk resa! Det finns massor av föräldrar som sitter i rullstol, så låt det inte hindra er. Man får ta dagen som den kommer, för varje familjär unik på sitt eget lilla sätt.

‍